PD-Arbetet, utkast 3

ok, jag sätter in hela utkast 3 här. kommentera gärna.










Från Ambassadör till Nätverksspindel
-internationellt arbete inom VSY-SBO

Ett PD-arbete av Johanni Larjanko
mars 2010

Från Ambassadör till Nätverksspindel
-internationellt arbete inom VSY-SBO

INLEDNING

Jag arbetar som internationell sekreterare vid VSY-SBO. Denna roll och funktion har funnits sedan organisationen bildades 1969. I stadgarna står att VSY-SBO ska främja fritt bildningsarbete och livslångt lärande i samhället. För att uppnå detta mål skall organisationen agera som den fria bildningens intressebevakare tillsammans med sina medlemsorganisationer, bedriva forsknings- och informationsverksamhet, organisera fortbildning för personal inom den fria bildningen och verka internationellt i samarbete med branschorganisationer i andra länder.
Under de senaste 40 åren har VSY-SBO arbetat med en stor mängd internationella frågor, och på flera olika sätt. Innehållet och målsättningarna har präglats av det samhälle och den tid som varit.
Sedan 1993 har arbetet allt mer kommit att fokusera på Europa, och på Europeiska Unionen i synnerhet. Detta beror bland annat på att VSY-SBO 1993 fick uppdraget att fungera som den Europeiska intresseorganisationen EAEAs informationskontor. Finlands inträde i EU 1995 påverkade ytterligare i denna riktning.
Frågeställning
Med detta som bakgrund, och med avsikt att utveckla mitt jobb vill jag med detta PD-arbete undersöka hur Europa syns i finsk folkbildnings vardag. Min tanke är att vi inte tar tillvara de möjligheter som EU faktiskt erbjuder. Jag är intresserad av frågan hur vi kan och hur vi borde förhålla oss till EU. Det hör till min arbetsbeskrivning som internationell sekreterare att fungera som brobyggare och hitta naturliga förbindelselänkar mellan finländska folkbildare och världen utanför vårt lands gränser. Min fråga är om jag gör detta i tillräckligt hög utsträckning, och tillräckligt bra.
Metod
För att få perspektiv på hur internationella frågor hanteras och förstås på skolor inom folkbildningen har jag valt ut fyra olika skolor som jag besökt för att göra intervjuer. De fyra har olika storlek, och olika erfarenheter av internationalisering. De är valda efter konsultationer med Björn Wallén på Svenska studiecentralen och Eija Wilén på CIMO (ansvarig för Grundtvig). Skolorna är inte representativa för hela fältet, de skall ses mer som olika exempel på hur man kan förhålla sig till arbete utanför landets/skolans gränser, och hur man kan förstå internationalisering. En mer komplett genomgång av utgångspunkter och inställningar kan man finna i Inga Garams rapport ” Suomalaisten oppilaitosten näkemyksiä kansainvälisestä toiminnasta” från 2007, som jag också flera gånger refererar till i min uppsats. Hon identifierar 7 vanliga orsaker till att skolor har valt att satsa på europeiska projekt, och 5 orsaker till varför skolor valt att inte jobba med EU-projekt. Genom att spegla dessa orsaker i min diskussion med 4 skolor hoppas jag kunna få en djupare förståelse för orsakerna/argumenten som ligger bakom besluten. Jag räknar också med att denna arbetsmetod kan ge mig ingångar till hur mitt arbete skulle kunna bli bättre. Utgångspunkten är då att min arbetsuppgift också består i att öka antalet lyckade internationella satsningar på skolor inom den fria bildningen i Finland.
Kort bakgrund

Europaprojektet
Tanken att bygga en gränsöverskridande union uppstod redan under 1500-talet (Karsten Alnaes, Europas Historia). Det var dels frågan om allianser mellan stater för att uppnå strategiska fördelar. Dels XXX
Första dokumenterade gången någon kallar sig Europé är enligt Alnaes xxx då XXX
Dagens EU, förlängningen av EC och EEC utvecklas på allvar efter kriget. Ända sedan kol- och stålunionen 1957 har omfattningen och inriktningen diskuterats. Det råder konsensus om att utgångspunkten för det konkreta samarbetet från början handlade om ekonomiska fördelar (GATT-avtalet, kol- och stålunionen). Storskalighet var ekonomernas lösning på många problem under 70- och 80-talet. Efter hand har också andra aspekter växt in i projektet, och idag ser vi en salig blandning av europeisk och nationell politik och beslutsfattande. Vart vi egentligen är på väg vet ingen, signalerna är alltför motstridiga för att ange en klar riktning.
Starka åsikter om EU
Kritiker är ofta rädda för Europas förenta stater, där hotbilden är en superbyråkrati långt från människorna. Runt detta maktcentra, som har mindre insyn och är mindre demokratisk, snurrar kraftfulla lobbyorganisationer, som går storföretagens intressen. Kritikerna hävdar (ofta med rätta), att dagens EU är en blandning av flera statsformer. Vi har ett demokratiskt valt parlament, med mycket lågt valdeltagande och begränsad makt jämfört med nationella parlament. Vi har en EU-kommission som inte väljs av folket, och där insynen är begränsad. Vi har en mångnationell (och trots fördomar om motsatsen mycket liten) tjänstemannastab. Vi har en Committee of the Regions (COR), som lägger till ytterligare ett lager. Vi har Europarådet (Council of Europe). Osv. Osv.
Enligt kritikerna har folket inte tillräckligt med insyn, och EU är inte tillräckligt demokratiskt. Det är ett projekt som byggts på allt eftersom, vilket syns i de många regelverken. Att parlamentet fordom också ägnade sig åt bagateller som formen på gurkor har inte heller hjälpt.
De som tror på EU säger att många saker bara kan förändras med hjälp av utomstående påtryckningar. Lagstiftning inom det sociala området nämns som exempel. Med hjälp av institutioner som EU kan medborgarna garanteras vissa grundläggande rättigheter, oavsett var i Europa de bor. Förespråkarna hävdas också ofta att de finns många utmaningar som inte kan lösas nationellt, miljöfrågor, internationell brottslighet, globala ekonomiska kriser används som exempel. Förespråkarna menar att det nya Lissabon-fördraget, EU:s nys ”grundlag”, rättar till många brister i det nuvarande systemet, och sätter klara gränser för beslutsfattande och maktfördelning. Lissabonfördraget trädde i kraft 1.1.2010. Förespråkarna ser inga alternativ till EU, nationalstaten har spelat ut sin roll.

EU-bygget går snabbare och snabbare
1989 är året då muren faller, och året då EU-parlamentet antar en resolution om ”den sociala dimensionen av ”the single market”.
1992 skrivs Maastricht-avtalet under, som lägger grunden till Europeiska Unionen
1995 växer unionen från 15-18 länder
1995 börjar unionen stöda utbildning genom Socrates-progammet
1999 Europeiska monetära unionen EMU och Euro
2001 EU:s första ”Communication on lifelong learning”

2001 Lissabon-målen sätts upp
2004: Tio nya medlemsländer: Polen, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Slovenien, Slovakien Tjeckien, Malta, Cypern
2006: EU:s andra ”Communication: It’s never too late to learn”
2007: EU:s Action plan on adult learning: ”It’s always a good time to learn”
2007: Rumänien och Bulgarien blir medlemmar
2010: Lissabonfördraget träder i kraft
2010: EU framtidsstrategi EU2020 ställer upp målen för det kommande decenniet
Nu växer EU till något annat, något mer – till vad?

I och med Lissabon-fördraget, som ersätter Nice-fördraget från 2003 får EU en fastare struktur, och något som kan liknas vid en grundlag. Tillsammans med EMU/Euro, the EU Social Charter
och Schengen-avtalet ser vi ett EU som har en helt ny och omfattande struktur jämfört med för bara tio år sedan. Utvecklingen tar inte slut här, och det finns säkert flera viljor/tankar både bland kritiker och förespråkare kring hur unionen kan/bör/inte får utvecklas. En fast form och tydliga ramar gör hela processen klarare och fokuserar säkert arbetet.
Vad innebär allt detta för folkbildaren?
På sikt blir det mångkulturella allt viktigare. Också Finland blir så småningom en del av ett mångkulturellt samhälle. Detta innebär stora utmaningar för hela samhället, integration, kulturförståelse, språkkunskaper, behovet av mötesplatser ökar. Folkbildningen kan ha en roll att spela här. Både som utbildningsanordnare, i språk och interkulturell kommunikation och förståelse, och som neutral mötesplats.
EAEA
EAEA grundas 1953 som en slags fredsprocess. Holländska, franska och tyska folkhögskolor och andra folkbildarinstitutioner vill skapa ett nätverk för vuxna lärandes utbyte i Europa. Tanken är enkel. Den som rest runt och sett andra länder samt skapat personliga band och hittat nya vänner kommer inte att vara lika sugen att gå ut i nya krig för att slå ihjäl grannfolk. Organisationen är länge mycket holländsk, med generalsekreterare och grundaren Bob Schouten som förgrundsfigur. Holländska staten finansierar i ett decennium organisationens kansli i Amersfort. Sedan kommer kärvare tider, och pengarna tar slut. EAEA måste hitta på nya kreativa sätt att organisera sig. Lösningen blir att dela ut uppgifter till olika länder för att sprida på kostnaderna. Det passar också bra in i organisationen uttalat europeiska profil att finnas på fler orter i Europa. En budtävling tar vid bland EAEAs aktivaste medlemmar och vem som skall göra vad. ACEFIR i Katalonien får huvudkontoret. VSY-SBO får informations- och dokumentationskontoret. Efter förhandlingar med Utbildningsministeriet om finansiering öppnar VSY EAEAs informationskontor i Helsingfors 1993. Timingen är perfekt. Det traditionella internationella arbetet i ICAE är på tillbakagång, ICAE har råkat i ekonomisk kris. Det tidigare så framgångsrika Meeting In Finland-konferenserna har börjat tappa mark och bli överspelade. Europa är den nya arbetsuppgiften.
Helena Koskinen undersöker 2001 folkhögskolornas internationalisering. Hon ser på vad de gör och varför. Optimismen är påtaglig i Koskinens analys. Enligt henne är internationaliseringen en stigande trend, något som visar på förändring (i positiv mening) och som har blivit en del av inriktningen i folkhögskolornas verksamhet (sid 35) . Hon hittar referenser från Urpo Harva som redan 1958 ser internationaliseringen som ett nytt steg i folkbildningens verksamhet. För Harva är detta en del av demokratiseringsprocessen, där folkbildningen har en viktig roll att spela.
Denna koppling folkbildning-demokrati hittar man också i XXX som behandlar folkbildningens nuläge och utmaningar på sjuttiotalet. (citera källa)
Ollikainen 1999 (Koskinen): på 1980-talet sågs internationalisering som en utmaning, tom ett hot, i början av 90-talet sågs det som en möjlighet, och idag är den en förutsättning för verksamheten. Detta gäller i första hand för högskolorna och yrkesutbildningen, andra skolformer kommer senare, menar Koskinen.
1996 är Året för livslångt lärande i Europa, och första gången som livslångt lärande tas upp på allvar i Unionen. EAEA har aktivt varit med och byggt upp EUs roll och plats inom vuxenutbildningen. 1996 publicerar EAEA rekommendationer inför temaåret.
Samma år går Finland med i Europeiska Unionen. 1997 ordnar UNESCO den femte internationella vuxenutbildningskonferensen CONFINTEA V. I Hamburg. 2001 arrangerar VSY den sista internationella Meeting in Finland-konferensen.
Med ungefär ett decenniums perspektiv på dessa händelser kan ett mönster skönjas. Samverkande Bildningsorganisationerna var internationellt orienterad ändå från starten 1969. I stadgarna skrivs internationell verksamhet in som en av organisationens tre huvuduppgifter. De övriga två är intressebevakning och att fungera som en neutral mötesplats för folkbildningens olika aktörer. Under sjuttio- och åttiotalet kom internationaliseringen att betyda ett omfattande globalt samarbete inom ICAE (International Council of Adult Education), samarbete i Finland med organisationer verksamma i tredje världen, och med utrikesministeriet. Meeting in Finland arrangerades regelbundet och drog folk från hela världen till ett Finland som såg sig som en brobyggare mellan öst och väst, nord och syd. Liknade tongångar hördes inom många andra områden. Med statligt stöd skapades en plattform för internationella möten. Genusfrågor, fredsfostran och miljö är några teman som återkommer.
Kanske var det en slump, idag ser det ut som ett epokskifte när VSY och andra aktörer i EAEA samlade sina krafter för den stora internationella vuxenutbildarkonferensen 1997 i Hamburg. Före Hamburg var hela världen viktig, och samarbetet grundades ofta på solidaritet med tredje världen och ideologi. Confintea V var en enorm succé. För första gången i UNESCOs historia gavs tredje sektorn (NGO-erna) en plats och en röst. De två slutdokumenten (The Hamburg Declaration och The Agenda for the Future) andas optimism och framtidstro. De som var närvarande kände ett av historiens blad vändas och de såg framtiden an med tillförsikt. Regeringar lovade stöd åt ett flertal nya aktiviteter, bland annat Veckan för vuxenlärande (Adult Learners’ Week).
Efter Hamburg hände något. EU började spela en allt viktigare roll i utbildningspolitiken. Säkert hade utvecklingen börjat tidigare, men bara ett par år efter Hamburg hade nästan allt arbete inom EAEA och inom VSY kommit att handla om Europeisk utbildningspolitik. 1995 började Unionen stöda utbildningsprojekt inom ramen för Sokrates-programmet. Inom några år var EAEA och VSY fullt involverade i olika utvecklingsprojekt. Redan under den första programperioden satte EAEA igång med 12 projekt inom vitt skilda områden. När den första entusiasmen svalnat och arbetsbördans omfattning klarnat minskade antalet projekt till en mer hanterbar nivå. Samtidigt växte Unionens ambitioner inom det sociala fältet (dit också utbildningen hör), ett område där man traditionellt haft mycket lite manöverutrymme, eftersom medlemsländerna alltid insisterat på att det är nationella angelägenheter. Officiellt är utbildning inte ett av unionens så kallade kompetensområden, och därför inget EU blandar sig i. Frågar du tjänstemän eller politiker på EU-nivå är detta också svaret som de pliktskyldigt levererar. Frågar du statstjänstemän i Undervisningsministeriet får du ett annat svar. Unionen har i över tio år bedrivit en aktiv utbildningspolitik. Det finns stora begränsningar i EUs möjligheter att styra utvecklingen, men i praktiken är det mycket svårt för ett medlemsland att ignorera uppmaningar och policydokument som kommer från Bryssel. Utvecklingen av unionen till att innefatta en social sektor (a social charter) är en stor förändring i EUs historia, och något vi ännu i mitt uppe i. Olika medlemsländer har mycket olika ståndpunkter i frågan, därför skrevs till exempel inte utbildning in som en grundläggande medborgerlig rättighet i den så kallade grundlagen, som sedan blev Lissabonfördraget, och som trädde i kraft vid årsskiftet 2009-2010.
Faktum kvarstår, EU blandar sig allt mer in i sociala frågor, och utbildning är en av dem. Vi kan tycka vad vi vill, men vi måste utveckla en strategi och ett förhållningssätt till den politiska realiteten.
Världen krympte i och med EU. Plötsligt fanns det en massa projekt som krävde tid och uppmärksamhet. Lissabon 2010, EUs memorandum om det livslånga lärandet, Bologna-processen, och senare European Qualification Framework blev policydokument som krävde nationella åtgärder. Gradvis blev EU en ny arena för intressebevakning.
VSY måste anpassa sig och agera enligt de nya förutsättningarna. VSYs ordförande (och TSLs generalsekreterare) Jorma Turunen väljs till EAEAs president 2000. Studieresor till Bryssel och förhandlingar med finländska EU-tjänstemän blir vanliga. VSY går med i CIMOs nätverk av regionala ”Grundtvig-promoters” för att uppmuntra och hjälpa finländska folkbildare att delta i det Europeiska Projektet.
Vi befinner oss nu i början av 2010. Utvecklingen pågår naturligtvis fortfarande, EU producerar en strid ström av förslag, åtgärdspaket, policyrekommendationer och frameworks.
Dessa påverkar nationell lagstiftning i allt högre grad. Fortfarande är utbildningsfrågor en nationell kompetens, och finansieringen styrs nationellt, men EU har allt större inflytande på de övergripande målsättningarna.
I takt med EUs ökande ambitioner och stigande finansiering av vuxenutbildning har också den fria bildningens aktörer höjt sin internationella profil. Av den som svarat på Garams frågeformulär (Garam, 2007) har 70% skrivit in internationell verksamhet i sin strategi. Av dessa har dessutom 58% skrivit in internationell verksamhet i arbetsbeskrivningen för någon i personalen. EU verkar ha kommit för att stanna.
Förförståelse intervjuer

Den internationella strategin

Jag började för ett par år sedan skriva en internationell strategi för VSY-SBO på uppdrag av föreningens styrelse. Initiativet kom från mig, jag började känna att jag saknade ramar och visioner för mitt arbete. Efter samråd med min chef utvecklade jag ett par utkast till internationell strategi för VSY-SBO inom ramen för kontorets VSOP-studier (yhteisöllisyysopinnot). Jag utgick från hur organisationen hade arbetat med internationella frågor under årens lopp och försökte hitta på hur den existerande verksamheten kunde göras bättre. Jag har arbetat på VSY-SBO sedan 1997. Under årens lopp har många rutiner fastnat. Verksamhet har initierats av olika orsaker, till exempel därför att det funnits finansiering, eller för att vi blivit tillfrågade om vi kan ta hand om en viss tjänst. När jag började fanns ännu ekon kvar från en annan tid, då verksamheten var mer ideologisk. Den internationella verksamheten under tidigare årtionden styrdes av värderingar. Den var aktiv, och strävade efter att delta i eller påverka samhällsutvecklingen. Det senaste decenniet har präglats av en mer passiv hållning. Verksamheten har blivit att reagera på andras utspel, att ge utlåtanden, att skriva ansökningar om projekt styrda av var det finns pengar, att tillhandahålla olika tjänster.

När jag skrev den internationella strategin var det utifrån det vi redan gjorde, och hur det kunde göras bättre. Idag kan jag se att tanken var felvänd. Nu ser jag att den naturliga metoden är att se efter hur det ser ut på fältet. Vad gör våra medlemmar internationellt idag, varför? Finns det något VSY-SBO kan göra för att hjälpa medlemmarna? Med andra ord är det bäst att utgå från ett behov, och se hur en internationell strategi kan hjälpa och stötta det behovet. Det kan tyckas självklart, men det är en process att komma fram till den insikten. I min erfarenhet blir organisationer och verksamhet lätt självgående. De fortsätter av egen kraft. Så länge ingen gungar i båten fortsätter den framåt.


Under åren som jag har jobbat med internationella frågor har jag hunnit bilda mig en uppfattning om hur våra medlemmars skolor verkar internationellt. Min erfarenhet (och min fördom) är att de är ganska passiva. De senaste årens strukturomvandlingar i Finland, kommunsammanslagningar och flera ekonomiska kriser har tvingat dem att fokusera nationellt.
Den internationella prägel som var ett synligt inslag i 70-talets folkbildning (fredsfostran, internationell solidaritet, mötet öst-väst), och som var en naturlig del av många medlemmars (och VSY-SBOs) verksamhet har långt försvunnit. En tid verkade EU kunna ersätta det globala, men idag tycker jag att också den verksamheten fallit i skymundan. Det visar sig i lågt intresse för EU-frågor, få arrangemang som har EU i fokus, eller där ett europeiskt perspektiv finns med. Mest verkar det handla om hur vi ska kunna dra nytta av stödformerna. Också där tycker jag det känns som om vi tagit ett par steg bakåt.

När Grundtvig-programmet började 2000 tog det några år av aktivt informerande (av bland andra VSY-SBO) innan fältet vaknade på allvar och aktiverade sig. Idag, tio år efteråt, har entusiasmen falnat. Jag undrar varför det är så, om det måste vara så, och om det är mitt jobb att försöka åtgärda denna (som jag uppfattar det) letargi.

Det nordiska
När jag började organiserades alltjämt regelbundna nordiska folkbildarkonferenser (som VSY-SBO var med och ordnade), och Nordens Folkliga Akademi fanns kvar (där vi var aktiva). Idag är NFA nedlagt och har ersatts av nätverksarbete i NVL (Nätverket för vuxnas lärande).

Verksamheten fortsätter, men är mera svårgreppbar. Idén med nätverk istället för fasta institutioner och fasta strukturer var att uppdatera arbetsformerna. En tanke var att gå från representativa träffar till konkret samarbete i sakfrågor. Detta görs i mängder av små och stora nätverk som möts titt som tätt. Samtidigt försvinner paradoxalt nog en del av den ideologiska grunden för ett nordiskt samarbete. Nordismen som idé lever på sparlåga.

När Nordiska ministerrådet förnyade stödordningen för nordiska projekt till en Nordplus-familj 2007 var interesset i Finland till en början massivt. Det såg ut som om en nystart vore möjlig. Idag har intresset svalnat.
Det som en gång var aktiv, värdegrundsbaserad verksamhet är idag inte längre så målinriktad.
Koskinen sätter likhetstecken mellan internationalisering och förändring. Hon ser internationaliseringen som en förändringsagent (Koskinen, sid 35). Om det är en allmänt spridd uppfattning kan det också förklara mycket av motståndet på skolorna. Ständiga krav på förändring blir stressande för skolor som samtidigt hela tider upprätthåller verksamhet och försöker erbjuda en högklassig inlärningsmiljö. Förändring kan erbjuda förbättring, men slutresultatet är osäkert, och kan lätt uppfattas som krav och hot. Bristande kunskaper i hur andra länders folkbildning fungerar och språkbarriärer kan försvåra det internationella samarbetet ytterligare. Jag har många gånger stött på skolor som haft eldsjälar. Skolan har upprätthållit en viss verksamhet så länge dessa orkat. Men när de brunnit slut försvinner också verksamheten. I intervjuerna jag gjort får Koskinens tes stöd, internationalisering leder till utveckling, och nya möjligheter. De som väljer att gå med tror på värdet och hittar sätt att klara av det. De som väljer att stå utanför tror också på värdet, men anser sig inte ha resurser för att framgångsrikt lyckas ro iland och skörda frukterna. Ingen nämner språk som ett hinder, vilket förvånar, för det upprepas ofta att just språket gör det lite extra svårt. Det kan bero på vilka jag talat med, kanske har just dessa skolor inte något problem, det kan också vara att det är svårt för människor som arbetar med lärande att erkänna, eller ens känna vid, eventuella bristande kunskaper. Om det däremot är så att språk faktiskt inte är ett hinder, vore det en stor framgång, för det innebär att resurser inte behöver användas just här.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi verkar ha gått från ideologiskt styrd verksamhet till en passiv, mer pragmatisk internationalism. Detta är faktiskt en förändring för just folkbildningen. Inom många andra sektorer (inom till exempel högre utbildning och yrkesutbildning) har nyttofokus redan länge styrt valen.

Där mitt jobb en gång var att agera folkbildningsambassadör och försöka bidra till att exportera folkbildning som folkhemsbyggare är uppgiften idag mer att agera nätverksspindel.
Utvecklingen syns extra tydligt i nerläggandet av institutioner där de ersätts med olika typer av nätverk. Vi går således från formellt till informellt samarbete. Det innebär att vi går från långsiktighet till kortsiktighet.

Ett resultat av utvecklingen är att behovet av koordinering ökar. Detta kan vara grunden för verksamheten som internationell sekreterare. Det är också viktigt att folkbildningen fortsätter att vara synlig. Detta gäller både i offentligheten och inom vuxenutbildningen.
Vad tycker då skolorna själva? Jag har besökt fyra olika institutioner, på fyra orter i Finland, för att försöka bilda mig en uppfattning om hur de ser på internationaliseringen, och om jag på något sätt kan utveckla mitt arbete för att bättre hjälpa dem. Mitt urval inrymmer folkhögskola, studieförbund och två arbetar- och medborgarinstitut. De har olika storlek, och olika finansieringsgrund. Jag sökte en viss geografisk spridning, för att få variation. De representerar inte alla folkbildarinstitutioner eller delar av landet, utan kan bara sägas vara exempel på hur man kan jobba och hur man kan tänka på skolnivå om internationella frågor i vardagen.
Jag for till Vasa och hälsade på Ann-Maj Björkell för ett par timmars samtal. Vi tog det hemma vid hennes köksbord, hon var hemma med en sjuk son dagen för mitt besök. Inför samtalet berättade jag i korthet vad mitt PD-arbete går ut på, och vilket tema jag var intresserad av. Samtalet flöt sen på ganska naturligt, där vi båda deltog aktivt. Jag använde mig av argument och frågor som dykt upp när jag läst tidigare undersökningar och från tidigare samtal. Jag skrev ner hennes svar för hand och frågade på nytt om det var något som jag inte förstått.
Ann-Maj är rektor vid Vasa Arbis. Hon fick tjänsten 2005. Vasa Arbis är ett medelstort kommunalt Arbetarinstitut. År 2009 ordande man 9500 utbildningstimmar, och trenden är stigande. Personalen består av 3 på kansliet, fyra heltidsanställda lärare (2 i språk, en i musik och en i hantverk), två personer på 30% och en person på 17%. Deltidarna är lärare som jobbar på Arbis och på det finskspråkiga institutet, eller annorstädes som lärare. Arbis Vasa profilerar sig genom sin förhållandevis stora lärarkår. Speciellt språkundervisningen är Vasa Arbis kännetecken och syns bra utåt. En annan mycket synlig del på skolan är mångkulturaliteten. Över 11% av deltagarna har idag andra språk än svenska eller finska som modersmål. Dessutom samarbetar skolan med asylsökningscentralen och har dagligen en brokig skara människor med olika kulturell bakgrund i skolbyggnaden. Arbis speglar det som på relativ kort tid också förändrat gatubilden i Vasa.
”Det har blivit så vanligt att vi inte ens tänker på det längre. Visst har vi fått anpassa oss, vilket tar tid och ibland energi, när det gäller att förstå kulturella skillnader. Nån ligger plötsligt på golvet i tamburen och ber till Mecka, det är helt vardag idag. Men bland våra äldre besökare händer det väl nån gång att ögonbryn höjs, och vi kan få in respons som frågar vart det ”gamla” Arbis tagit vägen.” Ett institut måste leva med sin tid, och förändra utbudet efter behov och efterfrågan. Det är framåt, inte bakåt, som gäller.
”Vi är speciellt nöjda över att dessa nyfinländare faktiskt hittat till oss. Det innebär nya målgrupper, och nya utmaningar. Men vi har massor kvar att göra. Nu är vi nyttoinriktade, vi koncentrerar oss på vad invandrarna behöver, som språk och data. Men när ska vi hitta den lustbetonade bildningen, den som du gör för din egen skull? Vad vill våra nyfinländare till exempel använda sin fritid till? Och vilka erfarenhetsskatter bär de på, som de kunde dela med sig av till andra?”
Internationalisering; tvingar och inspirerar att förnya den kanske annars kanske rätt stagnerade folkbildningen
För invandrarna samma process som för arbetarna i tiden; först bröd (fackföreningar) och därefter bildning > nytta - lust
Potential för utvecklandet av den kulturella kompetensen genom att utveckla Arbis som mötesplats – mer diffust men en viktig aspekt av internationaliseringen på hemmaplan

En annan stor utmaning i ett så kallat globalt samhälle är hur vi ska lyckas skapa mötesplatser mellan gamla och nya finländare. Vad ska till för att få gammelfinländarna intresserade av att utforska och möta det nya som kommer in?
När Ann-Maj kom till skolan fanns det en viss internationell verksamhet, koncentrerad till språkundervisningen. Speciellt en av lärarna, Ulrika Taylor, var aktiv och drev såväl Grundtvigprojekt som nordiska samarbetsprojekt. Hon byggde upp ett nätverk och gjorde mycket för att utveckla skolans språkundervisning. När hon försvann avstannade utvecklingen och nätverken upplöstes. Det visar hur sårbart ett institut kan vara, där mycket hänger på enskilda personer. Om de försvinner tar utvecklingen slut. Att sprida kunskaperna, inresset och nätverket till flera inom skolan skulle alltså vara av största vikt, och kanske något skolorna behöver hjälp med.
Men då är frågan, till vad ska man ha projektarbete? Eller, för att ta ännu ett steg bakåt, vad är egentligen internationalisering? Ann-Maj svarar utan att tveka.
”Internationalisering för mig är projekt, kontakter och utveckling.”
”När jag kom till Arbis, hade vi en del på gång, främst inom språken. Sen blev det personalbyten och det har tagit fram till nu att komma igång igen. Vi har letat efter lämpliga projekt, och nu hittade vi”.
Vasa Arbis är på gång med två projekt. Det ena är ett Grundtvigprojekt om minnen, MemorEUs, vars ansökan just är inlämnad. Det projektet hittade Ann-Marie via CIMOs postningslista AILI. ”Jag har varit med där ett tag och läste igenom alla projektförslag som kom in. När det här dök upp från Prag kändes det rätt. Vi är med för att vi är nyfikna, och för att jag tror att vi har nåt att tillföra projektet. Det handlar om seniorer, minnet, och data. För oss betyder det att vi kan få en grupp seniorstudenter som både lär sig språk och data, plus det som projektet handlar om. Jag är optimistisk, det här kan vara nåt för oss. Och alla säger att Grundtvigprojekt är förhållandevis lätta att administrera, så jag är inte speciellt orolig för arbetsbördan.
Vi gör inte det här för att få in mera pengar, tvärtom har vi resurserat så att de deltagande lärarna inte skall få extra jobb. När de håller på med projektarbete kommer timlärare in och dra deras kurser. Det visade sig bli en bra morot för att ytterligare motivera lärarna, eftersom det här ju sker på dagtid, och de därmed får några extra kvällar lediga. ”
Det andra projektet är betydligt större. Det är ett ESF (Europeiska Socialfonden)-projekt, med Yrkesakademin som koordinator. Projektet startade i september 2009 och heter Den Digitala Vägen. Målet är att skapa ett undervisningsmaterial för distansstudier i svenska för invandrare. Människor som vill flytta till svenskspråkiga orter i Finland har nu en möjlighet att lära sig svenska på distans före de kommer till Finland. Projektet innebär en tiomånaders arbetsperiod för Vasa Arbis.
”Vi vill gärna profilera oss mera som ett institut för alla, där det finns något också för invandare. I det här projektet kombineras denna målsättning med utveckling av språkundervisningen, vilket vi också ser som mycket viktigt. Visst är det en stor satsning, men vi räknar också med att få ut en hel del av det. ”
”Som jag ser det resulterar projekt i att man knyter nya kontakter, det är en av nyttorna. Dessa kontakter till personer och organisationer leder till utveckling. Det gäller både personlig utveckling och utveckling av verksamheten.”
ESF-projektet kom via kontakter med Utbildningsstyrelsen. Arbis har tidigare genomfört en liten undersökning i ämnet för UBS räkning, och sen kom möjligheten att delta. Utan personliga kontakter och tidigare erfarenheter av såväl UBS som Yrkesakademin hade Arbis troligen inte velat delta.
”För att säga ja måste projektet kännas naturligt inom vår profil, och det måste ligga inom våra kompetensramar. Om det dessutom kan bidra till att stärka det lokala samarbetet är det ett stort plus.”
Ann-Maj återkommer ett par gånger under intervjun till att det känns både skönt och ovant att tala jobb utanför arbetsplatsen, och med andra än jobbkollegorna. Hon förlänger sedan resonemanget till att omfatta projektarbete.
”Vi behöver en spegel, eller ett bollplank, nånstans där vi kan jämföra oss med andra och reflektera över vad och hur vi gör saker. Ett projekt kan erbjuda en sån spegel, och det är mycket värdefullt. Det kan ge det där lilla extra. Invanda mönster eller internationalisering, det är sånt som förändras så långsamt att det är nästan osynligt. Vardagens stress gör det svårt att hinna lyfta blicken.”
En annan oväntad sidoeffekt är den engelskspråkiga hemsidan som lades till då webbplatsen förnyades. Under hösten har ett femtontal kontakter tagits från människor utomlands som är intresserade av Vasa Arbis och dess verksamhet. Människor som aldrig annars skulle ha hört av sig. Och det är antagligen bara början, funderar Ann-Maj.
Vasa Arbis befinner sig i ett tidigt skede av internationell profilering där man just har börjat undersöka möjligheterna att utveckla och utvidga sin verksamhet. Å ena sidan har man mycket material att arbeta med lokalt i och med den intensiva tillväxten av nyfinländare, å andra sidan jämställs internationell verksamhet med projektarbete. Jag känner igen min egen process under det här PD-arbetet. Den mest synliga och uppenbara delen av internationalisering kommer via projekt. Det är en inkörsport för att börja reflektera över sin verksamhet. Det är en inarbetad modell med en klar struktur. Nästa steg är att börja analysera hur och på vilket sätt en internationell aspekt kan läggas till i all verksamhet som skolan organiserar. Som vi ska se lite senare kan internationalisering innebära en mer omfattande omformulering av hela verksamheten.
Det som förvånade mig var den stora andelen nyfinländare. På mitt jobb har vi i ganska många år nämnt invandrare som en viktig målgrupp, och olika projekt har presenterats på seminarier. Men jag har aldrig gjort kopplingen till mitt eget jobb förrän jag gjorde dessa intervjuer. För skolornas del är nyfinländarnas inslag det allra mest synliga tecknet på att Finland håller på att förändras. Projekt kommer och går, men när mångkulturalismen får landfäste kommer den för att stanna. Det innebär en mängd utmaningar för skolorna. Kulturell förståelse, språkkunskaper och skolans kursutbud är några exempel. Jag har aldrig reflekterat över att mitt jobb skulle kunna bestå i att arbeta också med denna fråga. För det intressanta här är ju att mitt arbete delvis gått ut på att utbilda projektmänniskor till att kunna arbeta mångkulturellt. Och då har vi mycket fokuserat på att arbeta med heterogena grupper, se specialbehov, vara flexibel inför de mycket varierande arbetskulturer som måste samsas för att ett EU-projekt ska kunna fungera.
För att jämföra utgångspunkter flyttar vi oss söderut. Från Österbotten ner till västra Finland, och Kyrkslätts Medborgarinstitut. Där, på Kirkkotallintie 6A sitter Anna Lyytikäinen. Hon är rektor för ett medelstort tvåspråkigt institut, där hon tar emot mig i de ganska små kansliutrymmena på andra våningen i skolcentret (det mesta av huset inhyser ett gymnasium). Anna bjuder på té och smörgås, folkbildarens stapelvara (precis det jag fick hos Ann-Maj…)
Anna berättar att det finns tre fasta lärare, i språk, idrott och hantverk. Kansliet är minimalt, med bara en anställd. Skolan förlitar sig på Hellevi-systemet för administration och lärarna har långt ansvar för rapportering i Hellevi, ända in på lönerapportsnivå. Det är rätt ovanligt, och det fungerar, just och just. Årligen arrangerar man 14500 undervisningstimmar på ett femtiotal platser runt om i Kyrkslätt. Anna berättar att tvåspråkigheten fungerar utmärkt och har blivit en del av institutets profil. ”Vår verksamhet har aldrig ens ifrågasatts av beslutsfattarna, vilket jag ser som ett tecken på att vi gör ett bra jobb”, berättar hon. Undervisningen är 25% idrott, 25% språk, 25% hantverk och 25% övrigt. Sedan en ny lärare anställdes för två år sedan inom idrotten har det snabbt kommit att bli skolans synligaste verksamhet i kommunen. Arbetssättet är mycket modernt, med en hel del kreativ uppsökande verksamhet. Tillsammans med andra lokala aktörer, främst kommunala inom hälsosektorn, arbetar Kyrkslätts medborgarinstitut med speciellt utsatta grupper, nu senast 40-åriga män, där till exempel äijäjumppa nått helt nya invånare. Precis som i Vasa har Kyrkslätt ett flyktingmottagningscenter, och institutet erbjuder språk- och annan undervisning för nyfinländare. ”Eller, ska vi säga, har gjort det. Det arbetskraftsutbildningstjänster som skolan haft har de just förlorat, de har flyttats till andra enheter i grannkommunen.”
Här ser vi ännu ett exempel på vad kommunsammanslagningshysterin i praktiken kan leda till. Konsekvenserna på lokalnivå kan vara omfattande.
”MaMu-gruppen (invandrare) är trots nyorganiseringen alltjämt den andra stora nya målgruppen för oss. Främst är det finska för invandrare, som vi arrangerar i samarbete med Utbildningsstyrelsen.”
Av institutets kursdeltagare är 20% svenskspråkiga, i kursutbudet är 18,5% svenskt, så skolan har full beläggning på de kurserna.
Vad betyder då internationalisering för Kyrkslätts medis?
”Jag kommer att tänka på globalisering, miljöfrågor, invandring, nätverk, stress och svett”, associerar Anna. Precis som Ann-Maj menar Anna att det är ett intressant område, som ger ett bonus i arbetet. Men det gäller att få med lärarna. Anna tycker att hennes enhet är för liten för att kunna jobba internationellt. Samtidigt är hon reflekterande självkritisk och tycker att hon borde ha gjort mer, sökt efter fler möjligheter, och använt mer tid åt att motivera lärarna, samt hitta lösningar som skulle göra det möjligt att jobba mer internationellt.
”Om jag vore yngre skulle jag göra mer, det är ett så stort och intressant fält, där mycket händer just nu. Och mycket som vi skulle kunna ha nytta av”.
Anna tycker att arbete med internationella frågor, och/eller på en internationell nivå är det som har gett mest i hennes jobb, och det som har varit mest utmanande och intressant. Hon minns tiden då det nordiska samarbetet blommade, tiden då Nordiska Folkhögskolan var aktiv i Kungälv.
Det är intressant att alla mina intervjuobjekt dels minns den nordiska tiden med värme. Det är tydligt att Nordismen lagt grunden för många till det som idag sker på EU-plan. Det gäller både nätverk, arbetssätt (vana att arbeta utanför skolan, och utanför landets gränser) och inställningen till varför man skall vara med. Alla poängterar också vikten av att tänka igenom med vem man samarbetar, partnerna måste vara pålitliga. Jag skulle säga att det är en erfarenhet som de delvis har fått från att ha arbetat nordiskt under en lång tid, och insett värdet av väl fungerande samarbetspartners.
Även VSY-SBO arbetar på ett nordiskt plan. Kontoret inhyser den nationella NVL-koordinatorn (våren 2010 är det Pirkko Sartoneva), och VSY-SBO sitter med i Folkbildning Norden, ett halvofficiellt samarbetsorgan mellan nordiska tak- och samarbetesorganisationer. Jag sitter också med i informatörernas samarbetsgrupp NORD-info. Om jag jämför med de första åren jag arbetade vid VSY-SBO så har det nordiska samarbetet tappat i betydelse. Färre projekt och färre nordiska seminarier finns i vår verksamhet. De har naturligtvis ersatts av NVL:s arbete, så de har inte försvunnit. Men de är inte längre på samma sätt kopplade till VSY-SBOs kärnverksamhet.
En annan sak som flera av mina intervjuobjekt nämner är vikten att förankra projekt i den egna verksamheten. Det är tydligt att projekt inte ses som inkomstkällor, eller plats för lite experimenterande. För att välja att gå med, måste det finnas en tydlig och konkret nytta. Här förundrar sig Anna över informationsflödet som kommer ut från till exempel CIMO. Oreflekterat och osorterat kommer all världens projektanbud. Mycket skulle vinnas på att avgränsa och sammanfatta vad det är frågan om, vem man vänder sig till, och vad det förväntade utfallet kunde vara. Det skulle hjälpa många mindre aktörer. ”Idag har jag hela tiden en hel del oläst e-post i min inbox. Det mesta kommer från CIMO. Min tid räcker helt enkelt inte till”.
Anna föreslår att VSY-SBO skulle kunna koordinera flera större EU-projekt. ”Det skulle göra det lätt för oss mindre institut att komma med. Det finns många saker som kunde/borde utvecklas med hjälp av projekt. ”
Anna tycker att det största hindret är skolans storlek. Flera gånger säger hon att de är en för liten enhet för att kunna arbeta med projekt på ett vettigt sätt. Arbetsbördan ökar, främst för rektorn. Och det är bort från den övriga verksamheten. Så uppstår en tuff situation, där det kan finnas ett intresse att internationalisera sig, och utveckla sig, projekt erbjuds, men antingen säger man ja och jobbar mot klockan, eller så tvingas man säga nej. Och hela tiden finns det ett underförstått krav att ta in mer av världen, öppna sig. Så stress blandas med dåligt samvete, en känsla av att inte räcka till. Naturligtvis händer det hela tiden saker, också på Kyrksältts medis.
Liksom Vasa Arbis har Kyrkslätt medis nya hemsidor på ryska, och snart också på engelska. För arbetsfältet begränsar sig inte alls till EU. Ett visst samarbete finns med Ryssland, och om Anna fick bestämma skulle det vara mer. Även kinesiska intresserar allt fler som språk.

Västra Nylands Folkhögskola, i Karis.
Där träffar jag Radu Szekely, som berättar om VNFs internationella utveckling. Under 1980-talet jobbade skolan mycket nordiskt, under sin karismatiske nordist till rektor, Kaj-Erik Nordström (rektor i hela 36 år, 1968-2004). 1990-talet innebar en öppning österut, i och med samarbetet med de baltiska länderna, och St Petersburg. Där lades grunden till mycket av den verksamhet som idag präglar skolan. Profilering och utveckling är alltså an ganska långsam process. VNF jobbade mycket med NFA, Nordens Folkliga Akademi i Göteborg, fram till dess nedläggning. Den nordistiska ådran innebar också goda relationer till Nordiska ministerrådet, vilket hjälpte skolan på flera sätt.
Detta väl etablerade samarbete innebar att en struktur och en viss finansiering fanns på plats.

Förväntat utfall:
Både principiellt och praktiskt.
Frågor:
Utmanar eu-projektet (kompetensprojektet) den nordiska FOLKBILDNINGEN?
Ser vi för mkt på utfallet (validering av lärande) och för lite på hur det påverkar vår pedagogik, lärandet som process i samband med EU (och inom EU)?
Hur ska vi hantera bildning? Bli ngn eller ngt? vad är målet, kan man bli en färdig människa?
Är eu för inriktad på utfall?
När är man en färdig europé?

Vad är min roll som internationell sekreterare, vad kan jag förväntas göra? Vilka mått kan vi ta på betydelsen i det jag gör, hur mäta meningsfullhet?

Inga Garam skriver att det är en allmän uppfattning att internationalisering inte är en extern fråga, utan den kommer in och genomsyrar utbildningen och kulturen. Detta är i linje med vad jag själv funderat på. Detta leder till att skolorna naturligtvis själva tar kontakt och rör sig i Europa i allt högre utsträckning. Den traditionella bilden av internationellt samarbete som en slags representation är förlegad. När hindren rivs blir gränsöverskridande arbete vardag(ligare). Därmed minskar också (antagligen) behoven av internationella sekreterare. Detta eftersom det internationella inte då längre är en skild funktion. Kanske är det bra. Kanske är mitt jobb egentligen att göra mig själv överflödig.

Hela PD-processen har gett mig många möjligheter att analysera mitt arbete från många vinklar. Jag har fått möjlighet att samtala, analysera och fundera, vilket jag ser som en god grund för att kunna skapa något nytt, och tänka utanför ramarna. Slutresultatet kan mycket väl bli en strategi som mycket liknar den förra jag gjorde, men den har tillkommit på ett annat sätt, mer förutsättningslöst. Tyngdpunkten har under PD-processen legat på målsättningar som VSY kan ha eller bör ha, i sitt internationella arbete, istället för att som tidigare leta efter svagheter i den nuvarande tjänsten och sätt att korrigera dessa. På så sätt har PD:n hjälpt till att formulera en förändringsprocess som förhoppningsvis leder till ett bättre och mer hållbart resultat. Att slänga ihop snärtiga formuleringar är inte så svårt, det är lite av en yrkesskada. Men att fylla dem med mening, och faktiskt leva upp till målsättningarna, snarare än att lägga strategin i en bordslåda, glömma bort den och fortsätta som förut, det är en riktig utmaning!

Så här gick tankarna när jag försökte gestalta VSYs möjliga internationella roll efter att ha skrivit stora delar av PD-arbetet.

Detta är version 1.

Vad kunde då mitt jobb bestå i?
• Nätverkande
• Skolning
• Rådgivning
• Partner
• Information
• Värd för studiebesök
• Arrangör av studiebesök utomlands
• Konsult
• Projektdoktor
• Marknadsföring
Analys av trender, utvärdering och rapportering av behov inom FB, och vilken internationell dimension sådana kunde ha.
Källor

• Alnaes Karsten: http://www.hs.fi/kirjat/artikkeli/Marxin+paiseet+ja+piikojen+huokauksetKarsten+Aln%C3%A6s+tutkii+1800-lukua+maanl%C3%A4heisesti/HS20070111SI1KU012v6
• Intervju, Radu Szekely
• Intervju Anna Lyytikäinen
• Intervju Anne-Maj Björkell
• Garam Inga, Suomalaisten oppilaitosten näkemyksiä kansainvälisestä toiminnasta, 2007
• Koskinen, Helena, Suomalaisten oppilaitosten näkemyksiä kansainvälisestä toiminnasta, 2003
• Alnaes, Karsten, Historien om Europa
• NVL, Framtidens kompetenser
• Osola, Kaisa "No mitä nyt perus: liian sateista, liian ankeeta, liian realistista" : Haastattelututkimus eurooppalaisen kulttuuri-identiteetin ... e-thesis
• Dahl, Rita Vanhasuomalaisuutta uusintamassa. : Ulko-ja turvallisuuspoliittinen retoriikka Kokoomuksen ja SDP:n ryhmäpuheenvuoroissa 1995-2000 e-thesis
• Varjo, Janne Kilpailukykyvaltion koululainsäädännön rakentuminen : Suomen eduskunta ja 1990-luvun koulutuspoliittinen käänne e-thesis
• alvenmäki, Pirkko Luova ongelmanratkaisu ja kasvu kansainvälisyyteen e-thesis
• Valjus, Sonja Monikulttuurisen akateemisen opetuksen hallinta e-thesis
• Anttila, Jorma Kansallinen identiteetti ja suomalaiseksi samastuminen e-thesis
• Sverige: folkbildning på export. Vad är internationalisering inom folkbildning?
• Mångkultur och folkbildning, Forskning om folkbildning 1 2008
• Folkbildning som interkulturell dialog, NFA, 2001
• "Långt borta och nära": med det globala i sikte - den nordiska folkhögskolan och internationalisering, Nordiska folkhögskolerådet

Push and pull

Nudå, det tycks gå i vågor, och behövas lite paus och avstånd till texten varannan dag. då kommer nya insikter till ytan och bubblar fram. Utmaningen är att komma igång igen, och att hålla de nya sakerna på plats, placera in dem vettigt, och samtidigt också hålla sig till den röda tråden, avgränsningen, och se helheten.

slutraka

Så kom den då, rushen pch pushen inför spurten fram mot mål. Ofattbart hur fort tiden kan gå. Men jag har faktiskt plötsligt skrivit det mesta, och det var en skön känsla att komma till G18 i fredags och kunna visa upp framsteg.
Nu har jag till 19 mars att få det klart, och det känns helt möjligt. ska bara fila lite till. och fylla på. och putsa. Härligt att se målgången skymta.