September sliding

Jodå. Jag skäms. Har inte gjort. Har glömt bort. Har förträngt. Tills det inte går längre. Nu måste jag göra, tänka, skriva, blogga. Bli klar med PD-arbetet och studierna. Plötsligt är det bråttom.
Mönstret känner jag igen. Många gånger har jag hamnat (och kommer jag att hamna?) i såna här situationer. Det verkar vara så jag fungerar. Blir snabbt entusiastisk, går in i nåt fullständigt, men försvinner snart nog in i ngt annat.
Är det så jag lär mig? Måste lärandet innehålla stimulans och kännas nytt för att jag ska komma mig för? Måste det vara en utmaning, måste det ske mot en deadline, eller måste det vara enkelt, i ett flyt, för att jag ska lyckas?
Hur är det egentligen jag lär mig? Varför är det så svårt att hålla fast i den långa bågen och klara av den större utmaningen? Ett utkast, en idé, en skiss kommer jag fram med nog så fort. Men hur är det egentligen med att infria löftena? Det går ju inte alltid att vara ett framtidslöfte, den som nån gång ska leverera.
Jag brukar rationalisera detta för mig själv med att hävda/tänka att jag behöver tid att processa. Och ibland känns det verkligen så. Att jag inom mig bearbetar och utvecklar tankar och reaktioner på sånt jag läst och sånt jag skriver. Å andra sidan häver jag det snabbt ur mig i en blogg, eller kommentar på facebook, till synes utan att ha tänkt igenom det hela alltför noga. Otålig, det är jag. Och jag har svårt för att skriva långt, det blir väldigt komprimerat. På så sätt passar facebook och twitter mig, men jag är inte säker på om de är så bra för mig.
Jag är också ovan att formulera mig själv, ge mig själv tid att bearbeta. Ofta ska det hända snabbt, och så kan jag gå vidare. Det är inte så bra.