Distansuppgift 1

A. Har det fria bildningsarbetet egentligen förändrats under de senaste hundra åren? Förankra ditt svar till frågan i de två första artiklarna i rapporten.

Ja, det har förändrats. Från att ha varit antingen ett arbetarnas svar på hur de skulle kunna uppnå bättre livsförutsättningar eller borgerlighetens välmenta men konformistiska syn på allmänbildning som social medicin har den fria bildningen växt till att också handla om den friare aspekten, vilket våra arbetar- och medborgarinstituts stora utbud av konst- och hantverkskurser skvallrar om. Även folkhögskolans allmänna linje kan ses som ett mellanting, den var så vitt jag förstår mycket mera instrumentell i sin satsning på att utveckla färdigheter, och har växt till att under en tid handla om en allmän livsorientering, som varken direkt kunde sägas producera färdigheter eller allmänbildning i den mening som omfattas av ”bildung”. Såvitt jag förstår har mycket förändrats och till exempel folkhögskolornas utbud blivit specialiserade och i hög grad yrkesmässigt kompetensgivande. I så mening kan man säga att mycket av den fria bildningen kommit att bli ett komplement i utbildningssystemet. Under de politiserade åren har jag också tyckt mig förstå att folkbildningens institutioner i sig utgjorde ett slags politiska slagfält, de var inte värdeneutrala rum, utan kunde emellanåt bara genom sin existens skapa politik. Det var alltså inte färdigheten i politiskt påverkande som lärdes ut, utan skolan var en aktiv politisk plats, detta är, såvitt jag förstår, långt ifrån de arbetarcirklar som föddes i den fria bildningens ungdom.
B. Beskriv din personliga reaktion på den anglosachsiska
?folkbildningstraditionen? dvs. folkbildning i lokalsamhällen
(community adult education). Vilka av de tre sätten av förverkliga
folkbildning i lokalsamhällen tilltalar dig? Varför?
Vi har alltså folkbildning i lokalsamhällen, som kan vara fri, eller frigörande, och den kan vara av, för eller i lokalsamhället. För mig är valet enkelt, det tredje sättet, i lokalsamhället, är den enda meningsfulla utgångspunkten. Om man ser folkbildning av lokalsamhället så fastnar man i strukturen, utgående från ett externt definierat behov. Utvecklingen för lokalsamhället igen ser folkbildningen som ett instrument för att åtgärda vissa strukturella svagheter. Detta är redan lättare att acceptera, eftersom den i högre grad utgår från invånarnas behov. Men folkbildningens fulla potential kommer till uttryck först i den fullt utvecklade och genomförda Freireanska folkbildningen i samhället. Denna svårgenomförda modell leder, när den fungerar, till frigörande. Utbildning är inte längre enbart ett instrument för något annat, utan kunskapen omsätts till handling, och det är först då den blir meningsfull. Det blir en kompetens att agera, som går vidare än att korrigera ett enskilt missförhållande. Vi säger ofta att folkbildningen handlar om empowerment, om att ge folk nycklarna til sina egna liv. Men det är inte ofta vi lyckas med det. Vi har i hög grad fastnat i modellen med folkbildning för lokalsamhället. Vi är tjänsteproducenter som skall tillfredsställa våra kunder, och då gäller mer direkta och uppenbara resultat.

C. Använd den sista artikeln i rapporten för att gestalta en sannolik
framtid för den organisation som du arbetar i. Förankra dina
resonemang i någon av de alternativa framtidsscenarierna (utgångarna).
SBO har arbetat med visioner sedan flera år tillbaks. I landsomfattande diskussionsrundor har vi inbjudit till samtal om den fria bildningens möjliga framtid. Målsättningen är att vara aktiv i förväg. Alltför ofta handlar diskussionen om hur man kan eller skall försvara uppnådda rättigheter eller positioner, oavsett hur viktiga de är för dem som skall utnyttja dessa rättigheter. Folkbildningen har institutionaliserats, och det leder naturligt nog till en intressebevakning som är värdekonservativ. Det ständiga tjatandet om att det enda som är konstant idag är förändringen är ett eko av utgångspunkterna i artikeln om framtidens utgångar för folkbildningen. En hel del av de förändringar som gjorts sedan boken skrevs verkar var påtvungna reformer i effektivitetens namn. I dess följd kan man kanske ibland se pedagogiska och andra vinster, men jag tror det är sällan förändringar tillkommer utifrån pedagogiska perspektiv. Synergisnacket känns lätt påklistrat, såväl hos oss som i affärsvärlden. Möjligen kunde våra visionsdiskussioner erbjuda en liten käring mot strömmen, även om den fria och öppna diskussionen naturligtvis ofta ledde till den klassiska intressebevakningsfällan, som låste diskussionen. Som jag ser det kan brytningsskedet erbjuda många möjligheter att bygga nytt och ifrågasätta inrotat vanebeteende. Det är genom kritisk granskning och utan heliga kor som vi har en möjlighet att förändra till det bättre. Enligt boken lever vi i ett avgörande skede. Detsamma hörde jag under skoltiden, där jag lärde mig att upplysningstiden nu tar slut, och ingen vet vad som komma skall. Jag vet inte om någon någonsin vet det. Jag får för mig att vi alla tycker oss likt Candide leva i den bästa av världar (trots att vi vet bättre), och att vi är så pass egocentrerade att vi inte kan tänka bortom vårt eget samhälle. Att så skulle vara fallet i högre grad idag än under tidigare civilisationer är jag skeptisk till. Inte desto mindre finns det säkert en massa tecken som pekar på att vårt nuvarande samhälle inte är hållbart, ekologiskt, ekonomiskt, moraliskt eller demokratiskt. Hur ställer sig då folkbildningen? Är den på barrikaderna eller bygger den försvarsverk? Jag är inte säker på att den Freireanska befrielsebildningen kan vara det alternativa svar som ger folkbildningen den riktning framåt som jag skulle vilja efterlysa. Jag har länge trott det, men i takt med att samhället utvecklas så måste också analysen av den göra det. Jag har inte lyckats hitta några filosofer/visionärer/pedagoger som inom vårt fält bygger upp alternativ, och detta har jag känt som en brist.
Det är sant att folkbildningen präglas av tanken på individen snarare än kollektivet. Det är i allt högre grad vars och ens egen uppgift att utveckla sig själv. Detta leder till problem för kollektiva rörelser. Lustigt nog är detta inte bara något som berör folkbildning som har blivit en del av utbildningssystemet. Även de nya aktivisterna inom miljörörelsen och Attac hittar dit av personlig övertygelse och med hjälp av hjärtat. Allas våra vägar har således blivit individuella, och alla former av framtida folkbildning måste utgå från individer, inte kollektiv eller massan. Den intressanta utmaningen ligger dels i återupptäckandet av våra rötter som alternativ, en nydefinition av våra roller och uppgifter, och i vår förmåga att ta ställning. Folkbildningen kan och bör vara en aktiv aktör. Detta förutsätter nya kontaktytor till dagens aktivism, ett nytt (gammalt) språkbruk, modet att vara av annan åsikt, modet att våga misslyckas. Säkert borde vi också omdefiniera vårt bruk av fri. Idag har den kommit att symbolisera frihet från inblandning av statsmakten. Vi förväntar oss ekonomiskt stöd utan styrning. Men sedan använder vi inte den friheten till att skapa reella alternativ, utan till betydligt harmlösare saker, inom ramen för övergripande mål uppsatta av statsmakten. Jag tror det finns en rädsla i mycket av det vi gör. VI talar ofta om oss själva som ett instrument, som vi ger människorna. Det skulle antyda något värdeneutralt, utanför samhället och politiken. Men vi är en del av samhället. VI lever och verkar i det, och som medborgare är vi en del av det. Det betyder också att vi inte kan ställa oss utanför samhällets behov. Det ligger ett värde i att vara en del av utbildningssystemet och i att erbjuda till exempel yrkeskompetens. Det som vi idag utbildar i motsvarar samtidigt ett behov hos människor. Så det går inte att kasta allt överbord och börja bli politiskt aktiva. Däri ligger svårigheten för mig. Vi har ett ansvar gentemot dem som går våra kurser och utbildningar. Men vi borde inte därmed vara hindrade från att samtidigt utveckla oss. Ingenting sker ju i vakuum, vi är hela tiden en del av vardagen, oavsett vad vi tycker.