Kommentar av en artikel i Metodantologin

Jag har valt att kommentera "Ett stunthopp in i framtiden" av Björn Wallén. I kaptiel VIII beskriver Björn en avgörande insikt i diskussionen om folkbildningens metoder. Han konstaterar att det inte är själva metoden i sig som erbjuder svar eller lösningar. Det finns alltså inte någon färdigsydd lösning som du kan ta fram ur metodgarderoben för att dölja kejsarens nakenhet. Avgörande är sammanhanget. Jag tror att vi i vår jakt efter och vår betoning av metodens betydelse övervärderar metoden som sådan. I VSOP-programmet och i utvecklingsarbete i gemen talar vi ofta och gärna om goda erfarenheter och hur de skall spridas. Vi talar oss varma för folkbildningens "unika" metoder. Som om vi hade a) monopol på dem, b) levde enligt dem c) kände till dem. Underförstått är här att det finns någon slags metoddatabas som vi folkbildare har fri tillgång till och som på något sätt ger bättre resultat i läroprocessen. Detta är mer än paradoxalt, eftersom många av metoderna som vi säger oss tro på så tydligt anger att det är samtalet, mötet och dialogen som skapar möjligheter till ny förståelse. Att dessa insikter inte står i någon bok, utan måste erövras av varje deltagare, i varje givet ögonblick. Metoderna är inget facit i livets bok. Det finns inga färdiga svar (vilket är tur, för gud så tråkigt allt skulle bli), det finns bara ett antal tillfällen där du som pedagog kan välja hur du närmar dig situationen. Även det valet styrs enligt Björn av deltagarnas behov. Han menar att deltagarnas primära behov är att bli sedda, och att detta skall styra ditt val av metod. Jag är inte helt övertygad. Det är utan tvekan en viktig utgångspunkt, men kanske inte den enda (eller alltid ens den viktigaste). Som jag ser det vet folk ibland inte vad det är de behöver. De förstår inte ge uttryck för sina behov, eller sin längtan. Valet av metod kan därför verka konstigt, ifall du väljer en krångligare väg. Här går det inte alltid att stryka medhårs, eller tänka kundcentrerat (åtminstone inte i första ledet). Du kan ha insett att de behöver en chans att bearbeta sånt som är svårt, som de inte vill gå igenom, som de inte inser att de behöver. En modig pedagog väljer då den steniga vägen. Detta är inte i opposition till vad Björn skriver, i slutändan strävar vi båda efter samma resultat, men en utvikning/problematisering av deliberationsprocessen, och framför allt i valet av metod.

Johanni Larjanko